Dag 3
Vaknade 03:34 av ett starkt ljussken till höger i sovrummet. Allt var tyst. Inte ens regndropparna på plåttaket hördes. En varm bris svepte över mitt ansikte. Är det så det är när det är Slut? Jag var inte rädd. Tvärtom var jag fylld av behag. Snart skulle jag slippa det jordiga och förenas med min älskade morbror. Inte ens hunden rörde sig, hon stirrade på ljuset. Vad skönt det kändes. Mitt i ljuset blev det skarpare o skarpare, var det en hand jag såg? Ska jag följa med? Får jag följa med? Snart kan jag gå på molnen. Hittar jag vägen när jag är där? Kanske ska jag ha snöslunga med? Tusen existentiella tankar passerade förbi. Handen kom närmare o närmare och lugnet spreds sig I mitt hjärta. Hunden la huvudet på mitt lår. Anade hon ngt? Tillslut blev det mörkt när frun stängde dörren.

Lämna ett svar